Mosippan

Mosippan tillhör de verkligt förnöjsamma blomstren och växer därför på tämligen mager mark tillsammans med mossor, lavar, ljung och bärris. Lokalt i Härjedalen kallas den mofil, i Norge bär den namnet mogop. Samtliga namn ger i förledet mo en tydlig fingervisning om, att det är just på moar denna rara växt hör hemma, även om den i Norge på flera ställen sökt sig till växtplatser ovanför trädgränsen, i Jotunheimen så högt som 1840 m.ö.h.

Carl von Linné berättar att i Uppland kallades blomman tjälatuppa och han noterar, att den bland annat växte på galgbacken i Uppsala. Han säger också att den förekom "ymnigt i fjällen i Dalarna", vilket tyder på att mosippan var vanligare i fjällmiljön på Linnés tid. Enligt nutida botanisk litteratur återfinns den för svenskt vidkommande bara på en enda växtplats ovanför trädgränsen och då på Städjan i Dalarna.

I Härjedalen återfinner man mosippan numera enbart på ljusa tallhedar i de mellersta och östra delarna av landskapet. Om nu mosippan är blygsam, när det gäller valet av växtplats, så är den det definitivt inte när det gäller utseendet. Den mjukt håriga stjälken bär upp en klocklik blomma med sex silkesludna kronblad, mörkvioletta utvändigt, ljust violetta till vita invändigt. Färger som står i skön kontrast till de många, gult lysande ståndarna i blommans mitt. Mosippan kan bli upp till 25 centimeter hög.

Sidinformation

Sidan uppdaterad 2019-01-22 17.05
av Anna Elfqvist