Renen

Renen, som tillhör hjortdjuren, har en geologiskt sett lika lång historia som myskoxen. Den har genom eoner av tid utvecklats i den arktiska naturen och fått en närmast ideal anpassning till fjällmiljön, men på ett sätt som i flera avseenden ändå skiljer sig från exempelvis myskoxen.

Sett över året äter renen mest lavar och eftersom lavar, mossor och gräs tillhör fjällnaturens basväxtlighet, är valet av föda en naturlig följd av anpassningen. På grund av långsam tillväxttakt hos lavarna är renen av sina gener "dömd" att vandra, eftersom ett stationärt bete snabbt skulle ödelägga fodertillgångarna. Där skiljer sig ren och myskoxe åt. Myskoxen har gräs som basföda och kan därför beta mer stationärt, eftersom gräsens tillväxttakt snarast stimuleras av betet. Men det är också denna uppdelning som förklarar varför de båda arterna under årtusenden kunnat utvecklas sida vid sida utan att ödelägga varandras livsbetingelser.

Vildrenen var med stor säkerhet det huvudsakliga bytesdjuret under stenåldern, något som hällmålningarna vid Ruändan ovanför Messlingen också tydligt vittnar om. I den svenska fjällen utrotades de sista vildrenarna i slutet av 1800-talet, bland annat de som fanns på Sonfjället, liksom den stam som levde i fjällen längs gränsen mot Dalarna.

Vildrensstammar finns ännu kvar i Norge, där Forelhognaområdet, sydväst om Røros är ett sådant exempel. I Sverige har tamrensskötseln utfyllt tomrummet efter vildrenen.

Copyright ©Härjedalens kommun Text och bild är skyddade av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Renar

Sidinformation

Sidan uppdaterad 2019-01-22 17.05
av Anna Elfqvist