Myskoxen

Myskoxen är en av världens äldsta däggdjursarter, vars enda i Sverige frilevande stam ännu så länge bara finns i Härjedalen. I den geologiska tidsskalan är den samtida med mammut, ullhårig noshörning och grottbjörn m.fl., för länge sedan helt utdöda arter.

Det var i slutet av september 1971 som en liten flock kom invandrande över riksgränsen. De kom från Dovrefjell i Norge och härstammade från de djur som under åren 1947-53 utplanterades där, sedan de först infångats på Nordost-Grönland. Man kan säga att det rörde sig om en familj; Kari, Åsfrid och Nils, med ungdomarna Ulrika och Kjell i släptåg, vilka var födda i maj det året och var kalvar till de två förstnämnda korna. Namnen på de tre äldsta är tagna ur den "mantalslängd", som först upprättades av den norske zoologen Einar Alendal, medan de ännu var kvar på Dovrefjell. De fem djuren hade av någon anledning kommit på drift mot öster, en vandring som pågick utan uppehåll från försommaren ända fram till senhösten, då snödjupet satte stopp för deras odyssé tvärs över den norsk-svenska fjällvärlden.

Flocken befann sig då på Hovärken, norr om Lofsdalen. De övervintrade i trakten av Råndalen, men drog på våren vidare, fast nu i omvänd riktning och i augusti 1972 dök de plötsligt åter upp vid riksgränsen, ungefär på den plats där de invandrade. Var de på väg tillbaka till Dovrefjell? Svaret kom, när flocken efter några dagar åter satte sig i rörelse och det visade sig att kursen ännu en gången gick österut, men i långsammare takt än tidigare.

Den avgörande vändpunkten inträffade när Kari och Åsfrid samma höst blev dräktiga och på våren 1973 föddes de två första riktigt svenska myskoxarna, en av vardera könet. Det hela tilldrog sig på Storvålen, strax väster om Tännäs. Därmed upphörde kringflackandet och varje gång som det var dags för kalvning sökte sig flocken tillbaka till Storvålvallen, som blivit myskoxarnas alldeles speciella BB, där till dags dato 65 av totalt 83 kalvar fötts.

Runt Storvålen och Fiskbäckvålen har de sin årliga betestrakt under vinter och försommar, medan de håller till i gränstrakterna mot Norge under högsommar och höst. I mitten av 1980-talet var stammen uppe i 35 djur, men tyvärr har antalet sjunkit till 13 djur i juli 1999. En diskussion har förts om möjligheten att samförvalta stammarna genom utväxling av djur mellan Dovrefjell och Härjedalen, men inga konkreta initiativ har ännu så länge tagits. Inavel betraktas som kanske det största hotet mot myskoxarnas överlevnad. Myskoxen är ett utpräglat flockdjur, som närmast är släkt med får och getter. De bär världens i särklass finaste ull och det är den ullen som gör det möjligt för myskoxarna att uthärda den allra strängaste kyla utan att frysa.

Artbeteckningen myskoxe fick den därför att den på tivelaktiga grunder ansågs producera "mysk", ett luktämne, som upptäckaren, en fransk arméofficer, sagt sig kunna känna "på åttio meters håll", då han på 1600-talet första gången råkade möta dem på västra stranden av Hudson Bay.

Myskoxen är idisslare och lever i huvudsak av gräs och örter. De äter inte lavar, vilket är renarnas favoritmat. Myskoxen fanns i Skandinavien före och under den senaste istiden, men dog ut av någon anledning vid istidens slut. Sju skelettfynd efter den istida myskoxen har påträffats i Skandinavien, varav två i Jämtland.

Copyright ©Härjedalens kommun Text och bild är skyddade av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Myskoxe

Sidinformation

Sidan uppdaterad 2019-01-22 17.05
av Anna Elfqvist