Fjällämmel

Fjällämmeln finns bara i Skandinavien och på Kolahalvön, den har nära släktingar, bland annat på den Sibiriska tundran.
Det är känt sedan tidigare att antalet lämlar varierat mycket från tid till annan. Man har tyckt sig finna att populationerna har en topp cirka vart fjärde år, med intervall på trettio år eller mer, växer stammarna till i närmast obeskrivliga mängder. Sista gången det inträffade var år 1963, då fjällämlar i enorma mängder sökte sig tio, tjugo mil ut från fjällområdet. I början av 1930-talet hände något liknande.

Varför de ger sig av är inte helt klarlagt, men troligtvis hänger det samman med stress i kombination med matbrist, som en följd av att populationerna explosionsartat vuxit till sig. Senare tiders forskning har visat att vissa attraktiva foderväxter, exempelvis styvstarr har en förmåga att producera mindre angenäma smakämnen, när de utsätts för hård betning, något som skulle kunna vara ytterligare en förklaring till massvandringarna.

Lämlarna vandrar enskilt, men längs stränder och liknande naturhinder trängs de samman, så att formliga massförflyttningar uppstår. Många drunknar när de ger sig på att simma över större sjöar och på landsvägarna trafikdödas otaliga lämlar under år som dessa. De försvarar sig heroiskt under ettrigt "skällande", när de känner sig trängda, ett beteende som är mera ovanligt om antalet lämlar är normalt. Då slinker de hellre snabbt undan, ner i sina bohål. Det normala tillståndet är att de knappt märks när man vandrar i fjällen, men är man uppmärksam lägger man märke till deras gångar, liksom spillningshögarna i anslutning till dessa.

Fjällämlarna är vackert tecknade, från en nästan vit undersida till svart, gul och gulbrun färg på huvud och rygg.

Copyright ©Härjedalens kommun Text och bild är skyddade av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Fjällämmel

Sidinformation

Sidan uppdaterad 2019-01-22 17.05
av Anna Elfqvist